Max Gustaf Ferdinand Wibom 1866 - 1939
Det blev Max, den tredje sonen, som kom att överta förvaltningen av det hårt skuldsatta Hufvudsta. Mor Olgas långa änketid med 6 barn hade varit anstängande.
Max Wibom blev färdig agronom vid Ultuna Lantbruksinstitut 1889 och anställdes som inspektor och senare förvaltare på Järinge. Han får mycket fina avgångsbetyg och tar 1894 hand om Hufvudsta, där han bosatte sig i Huvudbyggnadens nedre plan tillsammans med hustrun Anna Svanberg. Två söner föddes, Bertil 1895 och Thorsten 1896.
Det blev åtskilliga tomtaffärer och antalet delägare var nu stort. Mark köptes och såldes och Hufvudsta kunde resa sig ur den ekonomiska krisen. Det var många som hade mycket att invända mot Godsägare Max på Hufvudsta och hans sätt att handha affärer men även de som berättade om hans omtanke och generositet.
Max var under en längre tid ordförande i Solna kommunalstämma och påverkade energiskt utveckling och miljö kring Hufvudsta. Utfyllningen av ”Tippen” vid nuvarande Solna Centrum fick dock många mindre populära omnämnanden. Mark skänktes också till olika ändamål och positiva gärningar genomfördes. Max fick senare gatunamnet ”Wiboms väg” uppkallat efter sig som ett bevis på detta.
Stenbrytningen i Hufvudsta pågick ännu och leveranser av den finkorniga blågrå graniten gick exempelvis till Riksdagshuset och Nordiska Museet .
På Hufvudsta startades upptagning och förvaring av is i betydande skala och Iskällaren, som tidigare tjänat som lagringsplats, fick nu ett komplement i form av en större plankomgärdad isstack med ett mekaniskt paternosterverk. Ishanteringen pågick in på 40-talet, då den blev utkonkurrerad av kylskåpen.
Regelbunden transport till Stockholmn hade sedan slutet av 1800-talet skett med ångslup, som trafikerade bryggorna kring Ulvsundafjärden med slutstation Tegelbacken. På 1920-talet kom biltrafiken igång på allvar och 1931 startade Max ett bussbolag som trafikerade Hufvudsta-Karlberg-Stockholm. Vägar hade byggts och var en ständig källa till kontroverser med staden.
Max var inbiten seglare och tidig medlem i Kungliga Svenska Segelsälskapet KSSS. Han förekom ofta på kappseglingar. Boxningsintresset var känt och tid för jakt fanns också. Under en period fanns en tam älg i eget hägn eller lös på Gården.
Den vackra lindallén var något av ett skötebarn och prioriterades ständigt.
Max dog på Hufvudsta våren 1939. Sönerna bodde då i var sin flygel. Bertil i den södra och Thorsten i del norra.
